jrdressyr.blogg.se

Många har säkert svårt att inse sina svagheter och rädslor. Tyvärr ser man ofta folk som döljer detta och jag tycker det är synd eftersom det är bättre att få bort det.

 

Utanför ridsporten stöter man få en och annan fobi. Jag själv är rädd för råttor och möss. Har kommit fram till anledningen- de kommer fram så olämpligt och kvickt! En tamråtta i bur vet jag vart jag har den så den dyker plötsligt inte upp vid mina fötter. En brunråtta kan ligga död på gatan ! Förstår ni? Går man ut ur en dörr och någon skrämmer en är det ju en reaktion att bli rädd. Om jag går ute och promenerar och en råtta springer framför mig tycker jag för det första att det är äckligt men den är så oväntad. Vet jag i stallet tex att en mus alltid kommer inspringandes har jag ju i alla fall det i tanke och vet att den kan komma fram. Ja nu blev det ju lite långdraget men skit samma.....

 

Om vi nu går till ridsporten så är det som sagt flera som är duktiga på hästar men som faktiskt är rädda samtidigt. Kan vara allt ifrån att man bli rädd för minsta lilla vift med bakben hit och dit och blir arg på hästen just pga sin egna rädsla att kanske få sig en kick eller att vara rädd i ridningen och därför banka till hästen en extra gång och hoppas den sköter sig så man slipper hamna på backen...Ja ni känner säkert igen er eller sett detta förut. Varför ska man straffa hästen för att man själv blir rädd? 

 

Det är nog inte så många som vet det men jag väljer att prata öppet om min rädsla inom ridsporten, det är inget jag skäms för eftersom jag kämpar för att få bort det! Försöker i alla fall. Hur som helst har jag ju alltid varit van vid min snälla La Venza. Nja riktigt så är det väl inte. När jag haft La Venza en tid insåg hon hur jobbigt det var att lämna kompisarna vilket betydde att hon var väldigt svår att rida ut på och när jag hade medyttare som skulle provrida åkte de hem livrädda och hörde aldrig av sig igen. Stegrande ponny som testade sina ryttare helt enkelt. Jag tog såklart tag i problemet men var aldrig rädd när hon vände hastigt eller stegrade eftersom hon alltid vetat att det är jag som är ledaren då. Värre var de för de som aldrig ridit för henne. Därimot min medryttare Emelie hade som jag inga problem med det här. Nu är detta aldrig ett problem för mig men fortfarande har jag alltid varit van vid hennes snälla envishet. Hon ville aldrig få av mig med mening men det klart det var nära ibland med avramling. Skönt att ha en snäll häst men det är just detta som är problemet! : 

 

Eftersom hon trots dessa problem varit snäll om man jämnför med hur andra hästar kan reagera. Med tanke på att hon inte bockar vanligtvis och heller inte är en studsig häst som reagerar för minsta lilla. Jag märkte det för ungefär ett år sedan när jag på praktik ridit mycket galna hästar främst uteritter. En tur jag aldrig glömmer är när vi klättrar ner för en  väldigt brant klätterbacke som är bergig och stenig och hästarna får fnatt och gasar ner. Livrädd sitter jag där då på denna "galna" häst och tänker på vad som kommer hända härnäst. Efter det var jag lite småkinkig med uteritter på dessa och hittade gärna på bortförklaringar till att slippa ridning på uteritt om tävlingshästarna skulle ridas ut. Jag såg allting som hinder framför mig. När vi skulle rida över broar och vägar var det nog jag som var räddast av mig och hästen. Något viktigt för er läsare då är att jag på något vis inte unviker uteritter för det på La Venza eftersom hon är trygg för mig.

 

Ni erfarna med busiga hästar är ju van vid detta, jag har ridit hästar som bockat och busar så men när man helt plötsligt inte har kontrollen alltid kan det vara jobbigt. Observera då också att detta gäller uteritter. Samma sak på min nuvarande praktik att jag tycker det kan vara läskigt då jag inte kan lita på alla hästar. Kan ju ta som ett exempel en dag då vi red ut och hästarna blev rädda för kossorna och galopperade ner i diket och vände snabbare än vinden och då valde jag att hoppa av och leda hem. Så man kan väl säga med denhär långa texten att jag försöker bli av med rädslan på opålitliga hästar. Känns så trist att inte våga hoppa upp på vilken häst som helst och känna sig säker. Men också viktigt att bara för att jag är rädd betyder det absolut inte att jag gör hästen på något vis illa eller bankar till bestämt med skänkeln om det inte behövs. När situationer väl händer om en häst blir rädd försöker jag fortsätta vara bestämd men tyvärr har man ju sina gränser till vad man vågar. Tanken på att krossa armen i en avramling sitter som en film i huvudet.

 

Både jag och Rebecka blev tillfrågad för några veckor sedan att hjälpa en ägare rida ut på sin unghäst i veckan som medryttarhäst vilket är en bra erfarenhet men pga min rädsla fungerade inte det och dessutom att hästen i sig var väldigt opålitlig i beskrivning så var det ett nej för både mig och Rebecka. Synd att inte fler är som La Venza då hon för mig är någon jag litar på till 99%.

 

Nu vet ni lite mer om en rädsla jag har och jag försöker träna bort detta så fort det finns tillfälle. Visst nu låter det som att jag är värsta mesen som skakar och gråter av ordet uteritt. Anledningen till varför detta uppkommit kan väl mycket väl vara dessa hopphästar jag främst ridit på praktikerna med mycket energi i. Alla vet ju att privathästar oftast är annorlunda ridmässigt men det har aldrig varit något problem för mig men det är just den där tittigheten och energin många kan ha. Genom att komma fram till sina svagheter har man redan då kommit fram en bra bit på vägen. Tråkigt med de som man märker är rädda men inte inser det och istället inte försöker göra något åt det. Min råtträdsla är betydligt bättre men fortfarande inte bra men detta med ridningen kommer jag verkligen kämpa på med nu för att ytterligare utvecklas som ryttare och bli bättre- det är det jag strävar för!

 

Detta gäller samma sak med min hopprädsla! Kan ju samtidigt flika in här hur irriterad man ständigt blir på människor som tycker man är fånig eller inte anser att man har en hopprädsla. Hopprädslan för mig beror från häst till häst. På La Venza - Ja! beror också på höjden vi hoppar. På ridskolehäst vågar jag mer. 

 

Inte alla som vågar stå för sina rädslor eller ta tag i de så jag får väl stolt vara en av de som berättar om mina rädslor och kämpar för att få bort dessa :-)