jrdressyr.blogg.se

Har precis kommit hem från nattfodringen nu. Har tagit det väldigt lugnt nu när jag kom hem efter praktiken. Satt i bilen 3 timmar och pratade i telefon med lite viktiga samtal. Ja jag pratar ju väldigt mycket i telefon, älskar verkligen att prata i telefon! 

 

 

Praktiken idag var väldigt rolig men som jag berättat är jag inte alls van att rida ut på nerviga tävlingshästar. Man kan verkligen säga att de var på tårna idag. Redan vid uppsittningen började  Bert trippa iväg med Becka. 

 

Vi insåg väldigt snart att allting kunde hända idag. Vi bestämde oss för att inte rida på helt långa tyglar och att hela tiden vara beredd även i början. Ibland behöver man verkligen ta säkerheten först. 

 

När vi kom fram här på raksträckan efter många ofrivilliga stopp så kommer det en bil. Som ni ser får Bert syn på någonting. När bilen stannat för att vi ska kunna gå förbi börjar hästarna löjla sig och ingen av de villle gå förbi. Mina strumpor och skor var genomblöta och hade frusit så jag hade väldigt ont i mina fötter också av kylan så det var svårare att skänkla på henne en gång ordentligt för att få henen fram. Hellre en gång med reaktion än flera små hackiga hjälper som hästen inte reagerar på. Vi kom tillsist förbi den läskiga bilen.

 

Vi bestämde oss för att vända lite längre fram, när vi vänder märker jag vilken skillnad det blir och hon blir genast en helt annan häst. Det jag inte visste då var att den där häftiga känslan skulle leda till caprioll !! Hon började trippa mer och mer och sedan säger det bara PANG och hon skjuter upp ryggen, hoppar in i diket och kör en caprioll. Jag hänger på halsen men när hon börjar stegra hamnar jag tillbaka på plats. Hon fortsätter stegra och när hon tillslut sätter ner alla hovar på marken bestämmer jag mig för att hoppa av. 

 

Det som händer härnäst är en stegrande Bert som håller på att välta över. Hade inte Becka släppt taget hade hon fått honom över sig. Läskigt. Som tur stannade hästarna och stod lugnt och stilla. Vi var helt chockade så vi började skratta, riktigt läskigt. Inte själva grejen att det var kul på något vis men man vet inte hur man ska reagera.

 

Jag valde att hoppa upp igen och skritta några steg just för att inte bli rädd i framtiden (inte för att det botade det här nu men men...) När vi kom tillbaka ledandes med hästarna bestämde vi oss för att skritta de lite i ridhuset istället! Bra val :-) Jag kan ju tyvärr medelat att jag är på ruta 1 igen pga denna uteritt. Trist....